PS, I will always love you

Igår läste jag klart "PS, I Love You", skriven av Cecelia Ahern. Fy vad bra den är alltså! Om jag skulle beskriva den med ett ord skulle ordet vara; Wow! Den var så känslosam och vacker.

Men innan jag berättar mer om vad jag tyckte om den vill jag först säga lite om filmen med samma namn.

Jag valde att se filmen före jag läste boken, för jag tycker det känns bäst. Gör man det på det hållet är inte chansen lika stor att man blir besviken på filmen enligt min uppfattning.
Filmen var väldigt fin och bra men jag blev förvånad att den inte var sorgligare. Som alla hade sagt trodde jag att man skulle sitta och stortjuta varannan sekund, men så var inte fallet.
Skådisarna (Hilary Swank & Gerard Butler) var strålande! De valde verkligen rätt för rollerna där.
Utan att säga vad filmen handlade mot slutet, vill jag bara säga att jag är jätteglad att den slutade som den gjorde. Hade det blivit på ett annat vis hade jag blivit sur.

Efter att ha läst boken ser jag nu nästan filmen och boken som två helt olika historier. Det var nämligen mycket som var väldigt annorlunda. Exempelvis utspelar sig boken inte alls i USA och inga är amerikanare. Men mer än det kan jag inte berätta utan att avslöja något ;)

När jag läste boken kände jag mig verkligen som ett med den. Man snyftade ibland åt de ledsamma sakerna som författaren berättade om. Man kände orden in i sitt hjärta. Men bara sekunden efter satt man och fnissade åt något roligt.
Hon skriver precis så man kan känna det. I sorgen kan man finna glädjen och tvärtom.

Det var mycket jag kände igen i mig själv. Som till exempel bara det här att människor alltid ska fråga vad man jobbar med, eller hur det går att hitta ett jobb om man är arbetslös. Det är något jag med hatar! Och det är alltid samma svar och då får man samma blick och känner sig så värdelös.
Jag förstår så väl Holly's känslor och jag kunde bli så förbannad på när andra karaktärer i boken inte ens verkade försöka att förstå! Nog för att de omkring henne hade rätt i det de sa ibland men vissa gånger kände jag mig så sårad. Jag levde verkigen in mig i Holly's karaktär som ni kanske kan se.

Om ni har sett filmen måste ni bara läsa boken, för den är ännu bättre. I boken får ni bereda er på fler tårar. Men jag lovar att det är den värd.