Det var ett tag sedan jag skrev en bok recension sist och efter lite tänkande känner jag att jag måste skriva om en bok jag inte läste för alls längesen som var helt underbar.
Boken heter "Where rainbows end", eller "Där regnbågen slutar" på svenska, och är skriven av Cecelia Ahern.
Den handlar om Alex Stewart och Rosie Dunne som är bästa vänner och har varit det sedan de var små. Detta trots att Alex är en kille och Rosie en tjej. I viss ålder märktes det för det var ju lite pinsamt för Alex att ha en tjejkompis, men han kom över det eftersom han insåg själv att hon ändå var bättre än alla hans killkompisar tillsammans.
Boken följer de genom livet, men kanske inte som man tänkt sig. Den följer inte dem i någon traditionell berättandeform, utan hela boken är uppbyggd av deras korrespondens genom vykort, brev, lappar, chatt, e-mail m.m. Det är detta som gör boken så speciell och mysig.
Jag vet inte om det är för att jag älskar brev som jag tycker att denna boken är extra charmig eller om alla skulle tycka det samma som mig, brevälskare eller inte. För som liten brevväxlade jag (vem i min ålder gjorde väl inte det någon gång?) och jag har fortsatt in i vuxen ålder. Jag och min bästa vän skickar fortfarande brev till varandra.
Okej, nu kom jag bort från ämnet lite. För att återvända...
Även om man missar en hel del händelser eftersom man bara får läsa om dem så stör det mig inte. Man läser mellan raderna och meddelanden tar upp allt väldigt bra. Det känns inte som att man missar något.
Det mest charmiga med denna boken var ändå de första kapitlen när Alex och Rosie var 7 år gamla. Författarinnan har till och med bemödat sig att stava fel, som småbarn gör. Och Alex stavar alltid fel på ett ord, som han också gör som vuxen, vilket irriterar Rosie. Men det är så charmigt hur det kommer igen.
Boken är fantastiskt bra och rolig. Under vissa konversationer satt jag och skrattade rätt ut. Men när ett av de roligaste ställena hände när jag läste i sängen och resten av huset sov, då fick jag hålla mig för munnen och tvinga mig själv att vara tyst. Lätt var det inte. Haha!
Man känner igen sig i boken. Händelser som förändrar allt får en att känna sig så hjälplös, men sånt är ju livet. Där finns alltför ofta hinder som ändrar på allt. Hur många vänskaper har inte gått i graven? Hur många kompisar har du kvar från dagis eller småskolan? Tror du att bokens huvudpersoner förbli bästa vänner hela livet?
Läs den så får du veta.
